Om boken: 2018 / – Varför står de med ryggen mot oss? Det är som att vi inte är här alls. Titta hur jag pressas mot väggen. De kunde åtminstone ha gått lite framåt... – Jag började klaga högt, som om jag bara tilltalade Priya. Resultatet väntade inte länge. Roman Aleksandrovich vände sig omedelbart om och tittade rakt på mig... Antingen gick hissen fel, eller så började jag helt enkelt känna mig stormig. Men bara från hans blick gav mina ben vika, en kyla rann längs min rygg, och mitt sinne gick i allmänhet någonstans långt borta, i allmänhet övergav det mig, en förrädare. Och min kropp var nu bortom min kontroll. Jag kände det bara inte. Och hans ögon är skyldiga till allt, hans brinnande bärnstensbruna ögon. Och de där långa svarta ögonfransarna... Svarta ögonbryn... Vackra aristokratiska ansiktsdrag….